Nils Henrik Sjöborg (1767-1838), fornforskare och författare. Född. I Högestad, Herrestads härad i Skåne. Sjöborg gav ut fyra större verk om fornminnen och historia. Blekings historia och beskrifning 1793, Fäderneslandets antiqviteter 1797, Försök till en nomenklatur för nordiska fornlämningar 1815 och Samlingar för Nordens fornälskare I-III 1822-1830. Nils Henrik Sjöborg återfann delar av Hunnestadsmonumentet i ett gärde året 1814. Redogörelse för monumentet och de funna stenarna görs i verket Samlingar för Nordens fornälskare band III, sid. 147-149, samt teckningar av stenarna på pl. 9-10.
Ur Samlingar för Nordens fornälskare: Sid. 147-148. ”Pl. 9 och 10 visar flere reste stenar med figurer och runer, alle tillhörande det förut så kallade Hunnestads- Monumentet i Ljunits härad i Skåne, hvilket man ser i Bautil p. 318 och hos Worm fullständigare p.188. Härtill höra stenarne Fig. 11, 12, 13, 14, 15, hvilka alla stått tillsamman på en upphöjd plats i en åker. Då jag 1814 eftersökte detta monument, sade man det för öfver 20 år sedan vara förstördt, men jag fann delar däraf och lät utbryta dem ur en gärdesgård vid hemmanet N:o 9, (på hvars ägor de stått) då tillhörande afl. Hans Exc. Grefve E. Ruuth, som för att bättre bibehålla hvad Monumentet återstod, låfvade uppresa desse stenar i parken vid Marsvinsholm. Den märkligaste bilden var på Fig.14, emedan den visar forntidens klädedräkt, då man i stället för värja vid sidan, ej sällan gick väl rustad med en yxa på axeln. Omskriften är: Osburn auk Tuma thair sautu stain dansi autir Rui auk Ingorud (Worm läser Leigfrud) sunu hantar, det är: Osbjörn och Tuma de satte denna sten efter Roe och efter hans sonhustru Ingrid. Därjämte har gubben Osbjörn, som förmodligen då var Possessionat på stället, afbildat Roe på stenen. Under hedendommen hade flere Skånske och Danske Prinsar namnet Roe, och desse stenar, som äro minnesmärken efter Osbjörnska slägten och stått på dess ägor, tyckas visa, att de blifvit reste vid Christendommens första antagande i Skåne, och att Roe varit hedning, men Osbjörn och hans hustru Christne. På hennes sten med korstecknet, Fig 11, läser man: Osburn sati stain dansi iftir Tuma sin, kuna hantar, det är: Osbjörn satte denne sten efter sin Tuma som var hans hustru. Att korsen på Runstenar ingalunda kan vara något Thors-märke, har jag tillräckeligen visat Tom. 1, p. 26. Denna Tumas sten finnes ej hos Göransson, men väl hos Worm och den är ännu i behåll, men af Fig. 14 är icke mera
